Mitt varv!

Ja jo jag är glad att jag inte sprang idag. För typ alla mina vänner som sprang har satt rekord och jag hade väl oxå gjort det, fast som det sämsta varvet någonsin! Haha!
Jag har iaf tränat 2.5 timmar idag och sen jobbat så lat har jag inte varit bara inte pressat kroppen så där fruktansvärt mycket som jag hade gjort om jag hade sprungit.. Men visst spritter det i benen och jag längtar efter ett lopp.
Jag längtar efter adrenalinet och nervositeten och förväntningarna och ja allt som har med ett lopp att göra. Jag längtar efter medaljen och kexchokladen och det bästa mamma kirrade efter Lidingöloppet.. Sushi, Ben and Jerrys och vin.. Mmmmmm..
Just så vill jag ha det. Någon som tar hand om mig och tycker jag är bäst i världen för att jag varit duktig och sprungit.
Efter maran förra året lovade min dåvarande dejt att han skulle boka bord på en 4stjärning restaurang. Och köpa en klänning jag kunde ha och ja han skulle typ behandla mig som en prinsessa..
Hans prinsessa..
Vad hände?? Jo jag känner ju honom så jag tog inte ens med mig kläder för att gå ut. För jag visste att han inte skulle köpa någon klänning eller vackra skor eller ens boka bord på en pizzeria. Han köpte inte ens hem en flaska rött till mig. Jag som äääääälskar rödvin!
Det blev en snuskig hämtpizza och lite wirre. Hof hade han köpt 2 för att jag messade under loppet att jag ville ha det.
Så liten och obetydlig har jag sällan känt mig..
Egentligen så började besvikelsen redan på morgonen och fortsatte hela helgen men just när jag faktiskt hade ett litet hopp om att han ville fira mig och min prestation och jag föll med näsan rätt ner i marken.. Att jag ens trodde att han ville ta ut mig.. Hur kunde jag vara så dum..
Men hoppet är ju det sista som lämnar människan.
Inte konstigt att jag inte vill dejta. Eller låta någon komma nära. Eller känna för mycket.
För så länge man inte känner eller förväntar sig något blir man inte besviken.

Typ som denna dagen, detta loppet. Hade jag sprungit hade jag legat och gråtit hela kvällen och sen tatt mig ut och dränkt mina sorger i en massa vin.
Vilken tur att jag istället ligger i sängen och är glad för Jörgens skull som sprang 20 (!) min snabbare än förra året och då skulle han ju bara mysspringa lite.. Haha!
Grattis till dig och kramar i massor!

Nu sover vi! Nattt!