Och som alla vet så älskar jag måndagar.
Idag är den lite speciell.
Mina mammas gamla väninna Camilla är här från Usa. Vi trodde hon bara skulle hälsa på men hon ska tydligen flytta tillbaka och bor hos mamma några dagar.
Igår berättade hon om sin dotter. Elisabeth.
Jag kommer ihåg när jag träffade henne. Hon har den vitaste hyn och den vackraste kroppen och jag kommer ihåg att jag var såååå avundsjuk på att hon var så vacker. Och så fin. Och så ödmjuk. Jag ville vara hon.
Jag visste att hon hade gift sig och fått en son men resten... Herreguuuuuud!
Igår berättade Camilla om hur hennes hus brann. De bor i Texas. Cam hennes och hennes man var och hälsade på och alla hade lagt sig när Cam vaknar av att Elisabeth ropar, FIRE MOM FIRE!!
De tar sig ut ur det övertända huset på 90 sek och kör. Cam's man hade lämnat bilen ute med nycklarna i och nu tackade Cam gudarna för sin lata och slarviga husband.
Eli springer in igen för att hämta sin mobil för att kunna ringa brandkåren och den ggn in gör att hon får i sig så mycket rök att några dagar senare kollapsar hennes organ och hon får ligga på sjukhus. Hon hamnar i koma i 6 veckor tror jag det var och förlorar ena benet. Heeela vägen upp till höften.
Fatta att förlora ett ben. Cam sa att hon var som mig. På med skorna och ut och springa. Aldrig mer.
Hon berättade oxå att när det körde därifrån såg de hur heeeeeela huset sprängdes och nu finns det inget kvar av det.
Det får mig att tänka och vara sååå tacksam för det jag har. Visst mitt psyke är inte alltid det starkaste eller och jag hamnar i mina svackor men att förlora ett ben..
Det finns inga ord som beskriver det jag känner för Eli. Både sorg och glädje.
Men mest beundran för att hon idag jobbar och kämpar på. Som alla andra.
Detta var väl ett år sen och hon jobbar redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar