Min kropp och jag är inte vänner.
Inte någonstans.
Jag tränar och sliter och tar med mig mat till jobbet och försöker och förbränner och vad händer??
Nu önskar jag att jag hade kunnat säga ingenting..
Men nehej då. Här går vi upp!
Jag ligger på en 500-1000 kcal minus varje dag.
Och de dagar jag inte gör det har jag tränat in de jag sätter i mig.
Som igår.
Vi hann inte äta. Vi hade så sjukt mycket på jobbet att det gick inte så jag tog mig några pommes.
MEN då hade jag oxå tränat in 2000 kcal på löpning och spinning så ja det fanns plats i min kcal budget.
Idag när jag skulle ut och springa ställde jag mig på vågen och när det visade.. Jag kan inte ens tänka de siffrorna utan att må illa, men när jag såg siffrorna så la jag mig i sängen och grät.
Jag sket i löpningen och i pumpen och hade jag inte missat att avboka spinningen så hade jag fan avbokat den oxå.
Jag grät för att jag försöker sååååå och det är sååååå orättvist. Jag har vänner som inte tränar, som super, som äter skit och som är av modell större men de blir iaf inte ännu större av sitt leverne.
Jag däremot tränar som ett as. Äter som jag ska. Åker hem i tid för att inte bli full och inte kunna träna och inte binda en massa fett för att kroppen tar hand om alkoholen före fettförbränningen.
Jag vill inte feströka för att det är dåligt för kroppen och inte allra minst för andningen när jag springer.
Jag försöker hålla huvudet kallt och invänta de efterlängtade resultaten men nu så faaan jag vet inte om jag pallar.
Jo jag orkar träna för att jag älskar det. Men maten. Kosten. Dieten.
Jag har ingen lust att tänka på vad som kommer in i munnen eller vad det fyller för funktion eller hur mycket det förstör min förbränning.
Jag orkar inte.
Det hjälper mig ju inte. Inte alls.
Så..
Jag går inte ut för att jag inte vill bli full vilket gör att jag inte träffar män och när jag väl är ute hänger jag med män som gillar män.
Och så åker jag hem tidigt.
Och jag går inte på dejt för de på nätet vill bara ligga.
Och jag kollar inte på män på gymmet för där är jag ju för att träna.
Såå.. Ja just nu känns det som att jag får vara fet och ensam.
Jo jag har mina uuunderbara, bästaste vänner men ingen som pussar på mig eller håller mig tills jag somnar och ju mer jag väger desto mindre vill jag att nån ska ta på mig.
För vem vill ta på detta??
Man blir ju fan åksjuk av att surfa på mina valkar. Haha! Och detta skriver jag med glimten i ögat.
Jag är inte deprimerad eller nere så bara jäävligt less!
Det jag ska göra nu är att träna som vanligt men inte ha samma focus på maten. Jag måste komma på vad jag ska göra och hitta en bra strategi.
Dra tillbaka mina trupper om jag ska vinna detta kriget.
Så finns det nån som har en gameplan så hit me bara!
Ge mig alla tips ni har både de som har funkat och de som inte gjort det.
It aint over til the fat lady sings!!
Låter inte alls kul. Personligen tror jag mycket på att ta bort KH och äta sunt men det har du nog hört tillräckligt av. Det som gjorde susen för mig när jag tappade kilon var just kosten ihop med löpning. Jag sket i allt tjöt om att inte springa så mycket och högst öka med 10% per vecka osv. Jag körde på i det högsta djävla tempo jag kunde förmå mig till att springa. Jag sprang nog med 80-90 % puls varenda pass de första 6 månaderna. Jag köpte mig en ordentlig pulsklocka (Garmin 305) med GPS så jag kunde tävla med mig själv varenda pass. Åt en jäkla massa kassler sallad för jag tyckte det var skitgott. Hög puls så länge som möjligt + Spring varenda dag + bra mat. En annan grej var att jag gick till säng mycket tidigare. Detta kom naturligt av att jag blev tröttare av träningen så när den första trötthetskänsla kom vid 9-10 tiden gick jag och lade mig. Efter detta körde jag LCHF hardcore men träningen gick så himla dåligt av LCHF så jag har gett upp det och kör lite mera KH så jag orkar träna mera istället, men om det bara är vikten du vill komma åt så är nog LCHF en ok väg att ta. Detta var lite om mina egna erfarenheter. Personligen tycker jag du ser helt ok ut på bilden. Vem fan vill krama en benig skrika?
SvaraRadera