Idag fick jag lite att tänka på..
Min syster sa något som fick mig att hajja till.
Att jag måste börja ta plats i vårat "förhållande".
Nu är det ju så att jag är singel men förtjust i en man.
Men faktiskt som vanligt så backar jag och låter hans behov heeeelt köra över mina.
Jag fattar inte varför jag gör detta. Det är inte första ggn jag bara lyssnar och förstår och är till lags. Allt för att inte vara jobbig eller verka vara en "tjatig" brud.
Jo, jag är rädd att han ska försvinna. Igen. För att JAG behöver nån som lyssnar på mig. För en ggns skull.
Jag är alltid den snälla. Jag låter mig bli överkörd och sen när jag mår dåligt är jag ensam för då har den jag dejtat just då tröttnat på att jag inte bara är glad och kär.
Det är så många som säger att jag kommer hitta nån och att jag är så underbar men... Nej..
När jag börjar ta plats är jag inte det.
Jag har en sjukdom som inte kommer fram så mycket längre. Jag blir nere och jag mår skit.
Och män brukar lämna när jag antingen kommer dit eller när jag berättar det.
När jag tänker efter så finns det ingen som har stannat.
Jag är livrädd för att berätta det och jag är ännu mera rädd för att gråta framför en ev pojkvän.
Min depression är inget jag kan trolla bort eller bli av med.
Jag kan försöka kontrollera den och har klarat det väldans bra nu.
Visst blir jag nere men det blir alla lite nu och då.
Men jag gör det igen.
Jag förminskar mig själv för att verka bra för nån annan..
För vem vill ha andrahands sorteringen?
Nu blev det inte alls det korta inlägget jag hade tänkt mig men behövde väl skriva av mig.
Nu är det hög tid att lyssna på LeMarc's nya skiva och sova.
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar