Upp som en sol och ner som en tuggad, svald och uppspydd pannkaka..

Ett sjukt jobbigt dygn har gått.
Och jag orkade inte mer.
Bröt de 100 dagarna och drack vin, rökte och åt socker.
Kom hem och fick en göttig panikångest så jag somnade på Theralen och nu känner jag ingenting.
Det är svårt när man känner att allt man gör är fel, ingenting är bra och man måste alltid vara på tårna och hoppa vid minsta kommando.
Jag gjorde felet att jag slappnade av och trodde att allt var bra. Att vi var bra.
Jag är trött. Jag orkar inte försöka ta mig upp för att falla. För att komma upp för att bli nerkastad igen.
Att åka på käftsmäll på käftsmäll är inget jag gillar.
Eller rekommenderar. Jag måste läka..
Utan att nån får mig att känna som att jag inte duger.
Det är svårt som det är att se sitt egna värde just nu men jag har bra vänner som hjälper mig att inte drunkna i självhat.
 Nu ska jag över till en av dem och kolla mello och äta ostkrokar.
Over and out.