Förlåta..

God morgon..
Nåt jag måste göra är att lära mig släppa på ilska och försöka förlåta.
Jag har väldans svårt att förlåta dem jag tycker gjort mig eller mina vänner orätt.
Och det viktiga här är att det är jag som känner mig sårad eller illa behandlad sen vad andra tycker är helt oviktigt.
Nåt man (jag) måste komma ihåg och ta fasta på är att att förlåta är inte att jag tycker det som gjorts mig är ok utan att förlåta är att hela en del av mig som inte kommer någonstans för att den så envist håller fast vid det dåliga och det som gör ont.
Jag jobbar på det.
Men fan vad svårt det är..

Söndag morgon..

God morgon!
I fre när jag var hos psykologen så frågade hon vad för tanke det är som ger mig ångest på morgonen eller när jag ligger i sängen och jag kunde inte komma på nåt.
Men så idag har jag försökt komma på vad det är men så fort jag nääästan fångar den så försvinner den.
Så det är nåt i mitt huvud som gör mig stressad men som är begravt och inte vill komma fram.
Jag får jobba på det och försöka ta fram det.

Precis som föregående nätter så har jag knappt sovit.
Vaknar hela tiden och jag gav väl upp runt fem.
Så det är verkligen som att jobba i motvind när det kommer till vikten.
Sömn är ju sjukt viktig när man ska gå ner och jag gör allt för att sova. Igår tog jag tom medicin för att komma i ro men jag somnade inte på flera timmar och när jag väl sov så höll de i tre timmar och sen har jag bara vaknat.
Vad är det i mig som är så jobbigt och så stressigt att jag vill fly?

Ska ta mig ut på en lugn och skön morgonjogg och sortera huvudet..

Lördag natt..

Dagen är över och jag ligger redan i sängen. Eftersom jag knappt fått nån sömn på tre dagar och inte kunde somna efter löpningen så får jag släcka redan nu.
Men det känns ändå bra.
Med ca 700 kcal underskott och en skön träningsdag så är jag ganska nöjd.
Visst att maten inte varit optimal men det blev ett lagat mål mat och godis allt inom kcal ramen.
Idag blev det pump och spinning med Lina och så en göttig löptur på ca 90 min.
Det jobbiga med pumpen var att tyngderna tog slut så jag fick köra på de gamla vikterna jag hade innan jag pausade från pumpen..
Kommer kännas imorgon och det känns redan nu i benen.


Idag vägde jag mig.. Men kollade inte hur stor förödelsen var utan tog ett kort så när jag börjar känna resultat så ska jag våga mig på att kolla. Egentligen så är jag ju inte så viktfixerad men det är ändå någonstans kul att veta.
Så sen kommer de bilderna upp här oxå.
Nu ska jag sova. Har fått i mig lite lugnande men ligger ändå på en vilopuls på 65.
Inatt när jag hade försökt sova i en timme låg jag på 72!!! Jag brukar ha typ 49 i vilopuls.
Så nu ska jag ta vara på att den mosiga, lugnande effekten tar vid och förhoppningsvis få sova en halv natt.
Inte konstigt att jag går upp när jag är så stressad i kroppen.

Over and out!

Dagens Ros går till..

Jag har några problem så står i min väg för att bli frisk.
Ett är att jag vill bestämma. Det är jag som är boss över min kropp.
Sen att jag inte gillar att släppa kontrollen.
Och det som tar mest är nog att jag vill vara den som hjälper, den som är bäst och den som klarar allt.
Just nu är jag inte där och då får man ta hjälp av andra att ta sig till målet.
Jag satte på mig ett par byxor igår som satt bra förr. Inte längre.
De är alldeles för tajt och sitter sjukt obekvämt.
Den känslan jag hade när jag hade på mig dem är den jag ska ta fram när jag inte ser mitt mål eller när inte orkar.
Och jag ska oxå använda dem. Även om det bara är till affären eller gymmet så ska de på för att jag ska känna vad det är jag jobbar för.
Sen så har jag fått en helt ny motivationskälla.
En vän som har sagt såååå länge att hon ska ner i vikt har äntligen gjort det.
Förr drack hon mycket vin och åt väl inte jättedåligt men inte bra heller och hennes mage är snart platt! Jävla bitch!!
Det bästa är att hon förstår mig för hon har varit där jag är nu.
Och nu ett tag får hon dra mig framåt i min strävan att få tillbaka min kropp och mitt jag.
Min läxa är att JAG behöver inte alltid vara stark. Jag behöver inte alltid inspirera andra.
Jag är på G. Min resa har startat. Och veckans inspiration är en vacker Roos.

Fredag morgon!

Det är så mycket jag vill just nu. Bara för att jag inte kan.
Men jag MÅSTE ta tag i vikten innan det ballar ur.
Kollar på gamla Biggest loser avsnitt och blir så taggad!
Och kan jag inte ha kontroll på nåt annat ska jag fan klara ha koll på kcal. Det spelar ingen roll varifrån de kommer bara de inte överstiger de dagliga.
Jag kan inte låta kroppen förfalla för då blir jag ännu mera deppig.
Så någonstans måste jag hitta min styrka som jag vet finns därinne och om det nu är så att jag måste köra a la fitnessfighten så får det bli så. För allvarligt så blir det inte enklare än så.
Det är nog inte så illa som jag tror att det är men det får inte bli värre..
Men nu är det snart dax för dans och plyo och ev lite yoga.

Frullen som bestod av fil, flingor, macka, lätta, ost och lite smågodis ska komma till nytta och sen ska jag iväg på veckans höjdpunk, till psykologen. För hur jobbigt det än är psykiskt så är det det bästa. Skulle kunna sitta och prata med henne hela dagen.
Over and out!

Torsdag kväll..

Imorgon är det dax för psykologen igen. Ska bli såååå skönt. Hon får mig att känna mig inte ensam. Som att det finns fler som mig därute. Jag vet ju att det finns fler men eftersom detta är en sjukdom man inte pratar om så känner man sig ganska ensam..
Idag var jag så där ledsen utan anledning igen. Ville bara gråta för absolut ingenting och då vet jag att det inte är bra.

Vägen till spinningen var sviiiiinjobbig. Hade en ångest som kändes i hela kroppen och när jag väl satt på cykeln hade jag redan kört ett pass eftersom hjärtat hade slagit så hårt och mycket.
Men nu är jag där att jag måste tvinga ut mig så jag inte blir en ensamvarg. En sån som sitter hemma med sina 300 katter och är fet som ett as.
Så att komma ut en ggn om dagen måste bli ett måste. Även om det bara är ett varv runt huset.

Men iväg kom jag och 90 min spinnade.
Visst är jag bra?

Nu ska jag sova för imorgon är en upptagen dag som kommer gå i ett och sen när kvällen kommer kommer jag somna som ett barn på julafton!
Så over and out!

Torsdag!

Inatt så sov jag som vanligt inte alls som jag skulle så resultatet har blivit att jag sovit bort hela dagen. Vilket ju är skälet till sjukskrivningen.. Men hade det varit en solig, fin dag hade jag blivit sjukt stressad över att jag sovit bort en solig dag.
Snart ska jag spinna Moa och fast hela min själ säger åt mig att stanna inne och varenda varningslampa skriiiiker åt mig att inte gå ut så måste jag faca ångesten och gå ut.
Även om det är så att jag åker hem igen. Men ut måste jag.

Ångest dödar inte precis som att mjölksyra inte dödar.
Skillnaden är ju att mjölksyran är min vän och det är inte ångesten!
Haha!
Pulsen är stark och jag känner den onaturligt mycket fastän jag inte gjort nåt annat än att sova idag..
Så jag vet att jag inte är frisk.. Det är svårt att säga det och mena det och en röd roos sa till mig när jag skämtade om det att det är JAG som måste acceptera att jag är psykiskt instabil och inte bara skämta om det.

Jag vågar inte ens dricka en Celsius som det är nu för att jag inte litar på att hjärtat klarar det. Och då menar jag att jag inte vill få så där läskigt stressont..

En vän och sjukt fin människa (japp han är snygg oxå) fick ett glädjande besked idag och det får mig att le.
Det är skönt att det lossnar för honom för han förtjänar det.
Igår ringde han och var lite bitter. Men han får mig att skratta och hans skratt.. Det är som mumma för själen. Och idag unnar jag honom champange och polly!
Fina fina.

Jag längtar så tills jag blir bra. När jag kan tänka tanken på att gå och handla utan att bli svettig. När jag kan åka en vagn utan att vara rädd för att nån ska prata med mig eller när jag kan gå till tvättstugan och inte vända för att det är nån där.
Fan vad jag längtar efter mig.
Just nu är jag i ett grått vacum, jag har en slöja över mitt jag som tonar ner mig och som gör mig lite mindre.
Men mina nya dyra piller borde hitta mig någonstans därinne. Tillsammans med de bästaste vännerna och den finaste familjen.

Onsdag..

Dagen har kommit och gått.
Eftersom mina vakna nätter är tillbaka så fick jag snällt åka hem efter lunchens spinning och sova.
Och sov det gjorde jag. I två timmar!
Nu hade jag lugnt kunnat somna om och sova lite till men det känns lite dumt att göra vid denna tidiga timma.
En sak som är både jobbig och läskig är att pga att min kropp är så stressad får jag ont i hjärtat vid inandning.
Det känns som att nån sticker mig i hjärtat och jag vågar inte andas i så djupt för att det gör ont.
Konstigt att det händer när jag ligger i sägen och inte alls borde vara stressad men det är väl en del av sjukdomen..
Jobbigt oxå att all ångest som försvann är tillbaka och idag vad det först jobbigt att åka och träna och sen ville jag bara gå av spinningcykeln och springa hem.
Ju högre puls jag fick desto mer kom "fly känslan".
Jag hoppas verkligen att de nya (dyra- som -fan) tabletterna hjälper.

Nu funderar jag på om kvällen bjur på ett glas rött (för hjärtat) och ostkrokar..

Hmmm låsa bloggen....?

Jag har tänkt och funderat och vridit och vändit på hur jag ska göra. Ett tag tänkte jag stänga ner bloggen helt. Men det vill jag ju inte för jag älskar ju att skriva.
Sen så tänkte jag låta mig bli censurerad men det kändes inte heller bra.
Så nu har jag nästan bestämt mig för hur jag ska göra.
Jag låser bloggen så får de som vill fortsätta läsa säga till mig.
Vet inte riktigt om eller när det händer men just nu så orkar jag inte allt som händer runt omkring och vissa kommentarer som dimper ner behövs inte i mitt liv.

Visst det är inte mycket träning och utmaningar just nu men min stora utmaning är att överleva. Om det så bara är en dag. Jag är deprimerad. Riktigt djupt. Jag märker det mest när andra har roligt och jag inte tycker det är kul. Eller om jag ska träna nåt jag älskar men knappt drar på läpparna. Falska leenden är jag bra på nu. Och om nån frågar mår jag alltid bra. Men inom mig bor en sorg som bara blir större och större och jag vet inte hur jag ska stoppa den.
Det är som ett stort, svart hål som äter upp mig inifrån och får mig att ruttna.
Jag hoppas det blir bättre snart och att skrattet som kommer kommer vara mera äkta och längre.

Det är tur att jag har er, mina vänner. Och tack M som skrev så fint till mig. Jag tänker inte lägga ut den får då kommer jag få så mycket skit men ska visa den för de närmaste.
Tack för att ni hjälper mig hålla huvudet på skaft och att ni håller mig när jag vacklar.

Detta är ju ändå en träningsblogg och dagens träning blev: 90 min jogg i solen och 55 svettiga min på ett aaaaasgött spinningpass!

Den sanna dementin!

Jag har blivit ombedd att göra en dementi.
För det som jag känner har hänt har inte hänt.
Jag är nog så sjuk att jag känner och upplever är fel.
Vilken tur jag har då att det finns en som berättar det för mig och ger mig direktiv över hur jag ska och vad jag ska skriva i min blogg.
Men då undrar jag hur fel jag har i andra avseenden oxå..
Om det jag upplever och känner är fel hur ska jag då veta när det är rätt?
Och ska man då sluta gå på känslan?
Kanske skulle jag läggas in..
Jaja för att komma till saken.

Jag är så psykiskt sjuk att det jag tidigare känt har hänt har inte hänt och är ren och skär lögn.
Även om det är sanning i min sjuka hjärna så är det tydligen inte det och far man med osanning kan polisen komma och knacka på dörren.

Tack för upplysningen!

MIN blogg!!!

Jag har sagt det förr men det är väl dax att säga det igen.
Detta är MIN blogg och jag skriver precis vad jag vill i den.
Just nu mår jag inte bra och mycket av träning och diet försvinner.
Sen att jag skriver sk "skitsnack" här är ju saker som jag behöver få ur mig.
När jag fått höra saker när jag är svag och inte kan varken försvara eller värja mig som fått mig att må dåligt och antagligen "knuffat mig över kanten" då tar jag det nu. När jag är stark i min svaghet.
Att säga vissa "sanningar" när en människa varken sover eller äter. Eller helst av allt vill avsluta och somna för alltid är elakt och omänskligt och ovärdigt.

Som sagt. Detta är MIN blogg. DU bestämmer inte vad JAG skriver. Och passar det inte så sluta läsa.
Tanken med MIN blogg är att skriva av mig.
Men det är snällt av dig att du berättar för mig varför man har en blogg. För din sanning är ju den som gäller.

Jag vet inte vad som är lägst. Att sitta i ett annat land och ge sin sk flickvän så mycket ångest för att hon är så dålig på allt när du vet hur sjuk jag är. Eller att skriva av mig här och få ut det jag behöver?
Hade det inte varit för Cie och Helena den kvällen hade jag tatt livet av mig.
Det är den enkla sanningen.
Jag har en depression. Jag var precis i början av mig sjukskrivning när jag fick höra hur dålig flickvän jag var. Jag klarade knappt av att åka och träna, jag började gråta på Coop när det blev för mycket folk och jag klarade inte av att jag hade förstört det jag trodde var min framtid.
Stefan visade att jag är värd så mycket mer. Att det inte är nåt fel på mig som människa. Att man kan tycka om mig ändå.

Nu vill jag att du lämnar mig ifred. Skriv inte mer. Hör inte av dig. Och gillar du inte det du läser så sluta läsa.
Detta är min ventil. Min och bara min.

Måndag..

Det är en ny vecka och denna veckan ska jag, måste jag focusera på att äta mat. Riktig mat. Minst ett mål om dagen.
Skulle ut och springa nu men så fick jag en läkartid så jag hinner inte innan. Kanske blir det efter då.

Helt fantastiskt att jag kan få en sån puls bara av att ligga i sängen. Den är stark och slår så sjukt hår att det är läskigt.
Jag gissar att det är lite för att jag är nervös för läkarbesöket även om jag vet vad som kommer hända. Fattar inte hur min kropp kan vara så lättpåverkad av lite jobb. När den klarat så mycket mer innan..
Jag känner hjärtat i halsen, i bröstet, i axlarna. Det känns som att jag ligger och guppar för att det slår så hårt.
När jag förklarade det för psykologen så frågade hon om jag tog droger haha! Mest för att hin var tvungen att fråga..
Men det är läskigt.

Jag hoppas det är gött ute så att jag kommer vilja ta mig ut för jag behöver det.. Det lugnar mig. Jag älskar löpningen.
Så ska jag, måste jag ta mig ner i vikt. Gillar inte alls hur magen ser ut nu. Eller ryggen och jag hoppas att bara av att äta att det kommer fixa sig.

Ibland skingras de grå molnen och solen glimtar..

Det är ganska fantastisk vad man blir blind av kärleken..
Eller det man tror är kärlek.
Enligt Cotten var ju anledning till att han inte kunde hålla ståndet uppe mitt fel, för att jag var så passiv.
Men läser man veckans nyheter vad vissa pwo's innehåller så ja sorry dude, vad du stoppar i din kropp det är det som gör att du inte kan prestera. Inte att jag sälar.
Ville vara säga det för det är så gött att ha rätt!
Och att jag skulle vara anledningen till att någon sitter på ett hotellrum och är nere. Sorry dude, samma svar där. Det DU stoppar i dig är det som förstör dig. INTE jag!

Visst. Jag är nere. Jag är deppig och jag har ingen som helst eller jag ändrar mig. En liten livsgnista tändes för jag ÄLSKAR att ha rätt!
Tänk vad människor är svaga. Som måste sparka på den som redan ligger.
Hade jag bara varit liiiiite längre ner i depressionen så hade precis vad som helst kunnat hända.
Det är tur att jag har mina stöttepelare. Mina hjärtan och de som faktiskt bryr sig om och älskar mig på riktigt.
Vad vore jag utan era andetag....

Saker som gör mig glad!

Jag har vissa saker som gör att jag när jag känner mig nere får iaf ett leende på läpparna.
Det är en liten burk med såpbubblor som vi fick när jag var på bröllop förra sommaren. Mina fina gifte sig och jag träffade sjukt underbara människor. Sen så har jag fått en rosa gris till min nyckelring av min syster som jag brukar hålla i när jag får håll när jag är ute och springer. Den gör mig sjukt glad. Så har jag min Emma som funnits vid min sida sen 1985. När vi var små hade vi inte så mycket pengar men Emma var aldrig den som inte delade med sig och kvar har jag fortfarande en liten glasburk som jag hade pennor i som betyder allt för mig.
Från Andréas har jag fått en sko, en rosa pump som ska sitta på en nyckelring men som har lossnat så den ligger i fickan och det räcker med att jag känner på den så gör den mig glad.
Eller när en speciell man ringer och pratar lite och skrattar. De ljudet är bland det vackraste som finns..


Jag har alla dessa medel för att klara mina jobbiga dagar. Och de är fler än jag vill just nu..
Men har jag kommit så här långt så kan jag, får jag inte ge upp.
Min skräck idag är lunchen. Eftersom jag mår illa av mat så kommer jag ju inte palla äta och kommer inte klara en utfrågning heller.. Men det är bara att stålsätta sig och ta tjuren i hornen. Hinder är till för att överkommas.
Nu ska jag ta och springa till jobbet. Kanske lite mer kaffe innan.
Snart ska detta bli en träningsblogg igen.
Iaf en gå- ner- i -vikt- blogg.
Så det så!

Trött, tröttare, blev aldrig pigg!

Jag jobbade igår. Första dagen efter sjukskrivningen.
Fan vad jobbigt det var. Jag hade ångest och mådde illa och idag har jag sovit hela dagen.
Får ångest bara jag tänker på det..
Eftersom jag var svintrött igår men inte somnade så drack jag några droppar theralen och det var som att nån hade klubbat mig. Måste varit snuskigt trött.
Så ingen träning idag. Men ingen mat heller.. Som vanligt.
Fil, flingor, ett äpple och godis. Och en spirello.
Min kropp sjunger en fanfar för min fina kosthållning.

Jag vill inget hellre än att bli bra och jag känner mig fortfarande taggad för att återta MIG men är nog lite otålig för jag vill ju att det ska hända NU.
Det är därför jag inte gillar att prova nya saker för att jag vill kunna det på den ggn..
 Så är det nu. Jag vill vara bra nu. På en ggn.

Hoppas jag vakar pigg och utvilad imorgon så jag kan få ta en morgonjogg. Något säger mig att jag inte kommer komma ut men hoppet är ju det sista som lämnar människan..

Älskade löpning!

Det är alltid under löpningen som jag hittar lösningar på mina problem eller ser saker klarare och i ett annat ljus.
Och idag fick jag en sån blixt som slog ner i huvudet på mig när jag var ute..
Jag ska tillbaka. Jag ska ta tillbaka min glädje, min energi och viktigast av allt, min vilja att leva.
Jag älskar att springa. är ingen snabb löpare men det behöver man ju inte vara.
Och jag ska börja komma ut på morgonen så där göttigt som jag brukar.
Kroppen ska formateras eftersom den börjar få en michelinliknande form.
Tro inte att brist på aptit gör att man går ner när man äter antipiller. Två av biverkningarna är att man kan gå upp eller ner i vikt och ja med min tur så går ju jag självklart upp.

Mitt år har verkligen börjat bra. Utmattnings depression, blev kär i helt fel man, ingen aptit, ingen sömn och viktuppgång. Det är inte alltid så jävla latjo att heta Linnéa.
Men nu ska jag tillbaka. Jag ska ta kontroll över mitt liv och min kropp och visst, jag är fortfarande deppig så det kommer komma lite gnälliga inlägg lite då och då men jag ska jobba på att komma tillbaka.

Det känns så lätt nu men nu är jag oxå hög på endorfiner, men jag får ta tag i känslan när den är här. Och sen försöka ta fram den när jag känner mig nere..

Idag löptränade jag i 90 min sen spinning 55 min och shape 55 min. Kroppen är trött och har förbränt och gör ont och sömnen fram till 3 kommer vara djup och skön.
Maten har varit lite sämre... A-fil lätt med cornflakes och müsli till frulle. sen 1.5 påsar dragéegg, 1 protdrink, några vindruvor och så till dagens höjdpunkt, den goda middagen: keso med ägg och kaviar och potatis.

Enligt shapeup har jag1200 kcal kvar att äta idag och det kan nog bli en favorit i repris, fil och flingor. Mmmmm...
Kommer snart att bajsa fil haha!

Jag ska tillbaka. Och min kropp ska tillbaka. Jag är den som har framtiden i mina händer och med hjälp från mina underbara vänner kommer jag klara det.
Det största misstaget jag gör är att försöka klara mig själv, ingen klarar sig själv.

...

Fan! Just nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett.
Jag vill gråta precis hela tiden och jag hittar inte livsgnistan.
Känner mig som en alkoholist som tar det dag för dag bara att jag just nu tar det timme för timme.
Hängde med goda vänner igår och det som slog mig är min sorgsenhet. Och jag tror det lyser igenom. Skratten som är hjärtliga och spontana och långa och som gör att man får ont i magen, de är så långt borta.
Jag hade dem inte i mig just nu och mina tankar är svarta och inte alls bra.
Jag vet inte alls vad jag ska göra och för att inte höra rösterna som inte vill mig väl så har jag det aldrig tyst. Men det har gått så långt att jag inte bara kan lyssna på musik utan det måste vara en berättelse annars börjar jag tänka och eftersom jag inte ser mitt eget värde just nu, för att jag är sjuk, så är det inga ljusa tankar.
Igår när jag skulle åka hem så fick jag sån panik av alla fulla människor att jag var tvungen att gå in på sjuelva och handla för jag vågade inte stå ute och vänta på vagnen.
Jag hatar att vara så handikappad!!

Jag hatar att må så dåligt och jag hatar att jag har gått tillbaka.
Jag hatar att jag inte vågar säga att jag nog inte är redo att börja jobba. Jag hatar att jag hatar mig själv.
Det jag hatar mest av allt är att det är så många som bryr sig om mig när det ska vara jag som bryr mig om andra..
Jag gillar inte att få eller att ta emot. Jag är en sån som ger.
Jag vill bara se det andra ser i mig.

Viktväktarna, räkna kcal, what to do?

Gårdagen är över och det är skönt. Tyvärr så hänger sorgen över mig som ett stort grått moln så jag ska ut och springa och se om det känns bättre efter.
Jag funderar mycket på hur jag ska få kontroll över maten.
Jag har ju shapeup appen och det gör det egentligen inte svårt att räkna kcal.
Eller så skriver jag in mig på VV och kör ett tag där bara för att komma igång och äta och se och skriva upp vad jag faktiskt stoppar i mig.
Och det som är bra med vv är tänket att man får äta allt men inte alltid. Vilket jag är väldans dålig på. Det är antingen eller för mig. Och jag måste lära mig balansen och få mer koll.
Jag vet att vv inte funkar sen när jag börjar träna som vanligt men jag tror det kan vara bra just nu.
För att få bukt med min depression och ge min kropp det den behöver så måste jag äta. Annars kommer jag aldrig bli bra.
Och att sitta där på mötena är ett sätt att släppa allt utanför och bara vara ett tag.

Jaja.. Jag måste ta tag i detta snart för annars kommer jag bli fet som en gris.
Men det är svårt.. Jag är nere i en så djup svacka och sjunker mer och mer.
Är det nån som har nåt tips? Vad ska jag göra? Är Vv ett bra alternativ tills jag är på rätt väg igen?
Nu ska jag ut och springa lite. Innan jag lägger mig i fosterställning och börjar gråta igen.
Jag vill så gärna vilja..

Ont det gör ont det gör ont..

Det är konstigt vad elaka människors åsikter och synpunkter fastnar men vad de bra människornas bara glider av. Som att hälla vatten på en gås..
Jag vet ju att Stefan tex gillar att hänga med mig. För att jag är jag.
Men nu, när jag är nere i denna självförtroende svackan så hör jag bara Cottens kritik och jag piskar mig för att jag inte bryr mig mer eller hör av mig eller räcker till.
Jag hatar att vara självisk och bara bry mig om mig. Jag hatar ordet MIG.
Och JAG.
Jag hatar att känna mig så här. Ledsen och otillräcklig och i vägen.
Jag vet att de jag älskar vet att jag bryr mig men eftersom det inte dög till EN enda person som nu är obetydlig så har jag ångest och gråter för att jag är rädd att det inte räcker.
Eller för att jag inte räcker..
Att om jag fortsätter så här så blir jag helt ensam.
Jag vet att jag gör fel som går över detta om och om och om igen i huvudet.
Men allt han sa har etsat sig fast och gör så ont.
Hur kan någon som sa sig älska mig behandla mig så?
Speciellt när han vet att jag har en depression och har varit suicidal.
Ville han att jag skulle försöka igen?

Människor gör ont. Just nu gör alla ont för jag känner mig som en börda för alla. De jag älskar är de som är värst. De är de som förtjänar det bästa och får mig.
Det hade varit bäst om jag fick åka bort ett halvår och bli bra.
Bli jag. Den som alla gillar och älskar.
Inte den som gråter och får panik och bara tänker på sig själv..
Min terapeut sa att jag måste tänka på mig och höja mig men det är ju det jag är sämst på.
Jag vill bara lägga mig ner och sova.. Länge.. Så blir allt bra sen..


Idag är ingen bra dag. Alls.

Den ärligaste sanningen!

Jag var hos psykologen idag och vi pratade och jag kom fram till att jag är värre än jag trodde.
Eller jag har nog varit så deppig att jag inte tänkt på hur jag MÅR. Innerst inne. På riktigt.
Och sanningen är ju att jag är trött och less och jag vill egentligen inte.
Jag vet att detta beror på sjukdomen och att jag måste ha tålamod men när det ska gå bättre och framåt så blir jag så här..

Jag tänker väldans mycket och att tänka är en sak men att uttala det jag tänkt på så länge. Att berätta vad man tycker och tänker om sig själv. Hur lite jag egentligen tycker om mig..
Man brukar säga att som man vill bli behandlad ska man behandla andra men för mig är det tvärt om.
Om jag bara kunde ge en bråkdel till mig själv så skulle jag nog må bättre.
Hade det inte varit för mina hjärtan. Att de funnits här och velat träffa mig och kommit på saker att göra då hade jag nog inte levat idag..
För det är de som är mina andetag just nu. Det är de som gör så att mitt hjärta vill slå.
Jag är så pass nere att jag inte kan se mina bra sidor.
I mitt huvud är jag bara ett orosmoment. En tyngd. Ett kors mina vänner måste bära.
Men eftersom de är så underbara så måste ju jag vara ganska underbar oxå eftersom de finns här för mig..
Men idag är ingen bra dag. Idag är en sån dag då jag inte vill. Då jag inte orkar försöka.
Jag ska ta mig igenom den. Och jag kommer vakna imorgon och förhoppningsvis må bättre.
Men det är aldrig bra när man önskar att man stod i vägen för den skenande bussen igår..

Jag vill inte ta livet av mig, jag vill bara inte leva...

Det är vår...

Livet går framåt och jag börjar bli rastlös.
Eller ja när det kommer till träning och kroppen och så.
Jag gillar att ha mål och jag tycker det är kul med nya dieter och ny mat och utmaningar.
Men nu så kan jag inte. Jag orkar inte.
Jag köper hem mat och sallad för att vara duktig. Jag tom lagar maten och sen så äter jag den inte. Det blir fil och flingor ändå.
Och fruktsallad och keso.
Det spelar ingen roll hur jag försöker kämpa.
Jag slänger och slänger och saker blir dåliga.
Så nu tänker jag bara handla hem det jag tänker äta för dagen.
Jo och så äter jag godis. I mängder. Det är nog det som får mig att palla träningen.
Snabba kolisar och e-ämnen det är min melodi.
Jag längtar till mitt gamla jag. Till när jag kan hoppa ur sängen och ut och springa.
Jag tänkte tom skriva in mig på viktväktarna idag bara för att göra NÅT som har med min kropp och hälsa att göra.
Är man van vid att ha många järn i elden så är detta jättekonstigt.
Jag går ut och springer, inte för att förbränna eller ta tider på milen utan för att jag behöver solen.
För annars hade jag kunnat ligga hemma hela dagen.

Det är så mycket jag vet att jag BORDE göra men inte kan eller orkar. Jag tar mig inte för saker som jag brukar.
Så nu samlar jag ihop mig inför dagens löpning och på vägen köper jag med mig lunch som om det är gött i solen äts upp ute.
Och ikväll är det spinning och karra. Weeeeee!

Igår spinnade jag och Helena 120 min. Hennes första långspinn.
Sen fikade vi med Niclas och sen så åkte vi hem.
Jag tänkte jag skulle kollat med Emma om jag skulle komma över och skvallra lite men behövde sova lite först.
Efter två timmar vaknade jag och trodde det var idag.
Sen somnade jag om.
Fattar inte. Antingen så sover jag mycket eller så inget alls.
Nu ska jag tydligen sova mycket..
Snälla kroppen, bestäm dig!!