...

Fan! Just nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett.
Jag vill gråta precis hela tiden och jag hittar inte livsgnistan.
Känner mig som en alkoholist som tar det dag för dag bara att jag just nu tar det timme för timme.
Hängde med goda vänner igår och det som slog mig är min sorgsenhet. Och jag tror det lyser igenom. Skratten som är hjärtliga och spontana och långa och som gör att man får ont i magen, de är så långt borta.
Jag hade dem inte i mig just nu och mina tankar är svarta och inte alls bra.
Jag vet inte alls vad jag ska göra och för att inte höra rösterna som inte vill mig väl så har jag det aldrig tyst. Men det har gått så långt att jag inte bara kan lyssna på musik utan det måste vara en berättelse annars börjar jag tänka och eftersom jag inte ser mitt eget värde just nu, för att jag är sjuk, så är det inga ljusa tankar.
Igår när jag skulle åka hem så fick jag sån panik av alla fulla människor att jag var tvungen att gå in på sjuelva och handla för jag vågade inte stå ute och vänta på vagnen.
Jag hatar att vara så handikappad!!

Jag hatar att må så dåligt och jag hatar att jag har gått tillbaka.
Jag hatar att jag inte vågar säga att jag nog inte är redo att börja jobba. Jag hatar att jag hatar mig själv.
Det jag hatar mest av allt är att det är så många som bryr sig om mig när det ska vara jag som bryr mig om andra..
Jag gillar inte att få eller att ta emot. Jag är en sån som ger.
Jag vill bara se det andra ser i mig.