Det är fredag, det är morgon..

Jo men visst. Fredag och som vanligt sov jag för länge.
Så den långa promenaden får bli efter min träning.
Självklart ska han få komma ut och göra sina behov men en vovve behöver ju mer än bara kissa och bajsa.
Så vi tar en halvtimmes promenad nu och så springer vi ner till Mölndal sen.
Jag märker ju på honom att han är rastlös nu när jag bara legat i två dagar. Visst har vi varit ute på entimmes promenader men han är ju van vid att få springa.

Jag visste att det är mycket med att ha hund men var nog inte beredd på all oro och allt dåligt samvete.
Andas han för lugnt blir jag orolig, andas han för fort blir jag orolig. Har vi sovit för länge får jag dåligt samvete. Om jag inte orkar gå så fort och långt får jag dåligt samvete.
Om han inte äter blir jag orolig.
Jag får väl bara lugna mig och växa in i rollen som hans matte.
Det som fick mig att känna mig lite bättre som sjuk och svag matte var att när vi var ute på kvällen igår så tog vi en runda på en ca 30 min och så såg jag en stackars vovve som bara fick gå ett varv på ca 10 min.
Skälet till att jag visste hur kort det var ute var att de gick förbi oss när Dobby stod och letade jaktbyte och gick hem när vi var på väg hem och eftersom jag kan rundan så tyckte jag lite synd om vovven..

Kanske är det så här att ha kids.. Att oroa sig hela tiden och inte tycka att man gör nog..