.....

MIna mål grusas vilket gör att jag inte hittar nån inspiration att skriva. Eller läsa bloggar där folk går ner som de ska eller slår tider i löpning och bara lyckas.
Det är inte det att jag är missunsam jag älskar att folk lyckas men det gör mig så ledsen att jag inte gör det..
Ju mer jag läser eller ser att fler klarar sig bra och går ner desto mer undrar jag varför jag inte gör det.
Jag ska ringa en ny läkare och ta prover men just denna veckan när jag skulle ta tag i det så jobbar jag bara dagar. Inte alls bra. Men kan ju faktiskt ringa och se om de har en tid nästa vecka...
Jag får ett bättre löpsteg. Jag orkar mer men jag går inte ner. Inte ett gram.

Så idag kom jag på att jag är där jag var när jag blev deppig. Jag äter inte. Jag får ingen motivation att göra det. Men som jag sagt innan, jag tänker inte ge upp. Jag ska få min platta mage. Jag ska ner 10 kg minst innan jul. Jag vet att jag slåss mot en jätte. Och jag vet att jätten är jag och den som ska slåss oxå är jag så det blir svårt.
Men va fan. Det ska ju inte vara lätt.. Eller?

Vägra ge upp!

Dag 4 har startat och efter att bara ha gått ner så visar vågen nu ett plus. Inget att tänka på egentligen då jag faktiskt väger mig varje morgon men det hade varit kul att få minusa hela veckan.
Jag och skrutt är på väg ut och ska springa. Det är grått och tråkigt ute men med rätt musik och så en glad vovve så ska det nog bli en kul och skön upplevelse. Som vanligt.

Det är kul att känna sån skillnad i kroppen när jag tränar nu. Benen är starkare och spänstigare och jag orkar mer och gissar att jag tar ut mig mer just för att jag klarar mer.
Nu får ju mitt focus ligga på att gå ner och inte så mycket på att kapa sek på milen eftersom jag vill göra det ordentligt.
Så off we go!

Vågen går neråt..

Så. Dag två är avklarad. Men fan vad med mat jag måste äta. Ska jag trycka så här mycket får jag sluta träna som jag gör för detta är absurt..
Eller så är det bara så att jag inte är van vid att äta ordentligt alls just nu och då är allt bara mycket.
Något jag inte är så stolt över är att jag slarvar som faaan med mina piller. Det märks i humöret och jag glider ner i depressionen men jag glömmer dem! Jag är nog väldans omotiverad till det mesta nu ja förutom att gå ner men när jag inte mår bra brukar något på kroppen få uppmärksamhet. På ett eller annat sätt. Det kan vara håret som ryker eller blir färgat, kroppen som måste träna och sen spekas eller armar som får skärsår.
Jag har aldrig varit den som skär särskilt djupt men ibland känns kroppen som en tryckkokare och man måste släppa ut lite ångest. Speciellt när man inte får hjälp med den.
Jag har gått med min ångest sen i slutet eller ja säkert längre än det men jag har under hela min sjukdomstid inte fått något ångestdämpande.. Jag har jobbat själv med att klara av den. Att hantera den och det är fan inte lätt!

Något jag märker är att när jag dragit ner på pillrena så går jag ner. Vet inte om det beror på det eller vad men OM det är så kommer jag ju inte knapra just de tabletterna för att vara tjock gör mig oxå deppig.
Det viktiga är att vågen har hamnat under 80 strecket och weeeeee FAN VAD JAG HAR JOBBAT FÖR DET!!
Men nu är det sova. Vila är viktigt..
Over and out!

Känslomässig melt down!

Idag har varit en bra och en dålig dag.
Jag och skrutt började dagen med att ta en låååång promenad. Eller ja började dagen vi kom ut 11.30. Men sen var vi inte hemma igen förrän 16.00. Inte så illa va?
Så fick han sitt första bad av mig. Han hade hittat en polare och lekt och lekt i hundgården i Slottis och var sååååå smutsig. Så en dusch fick det allt bli. Sen så sov han. Och sov. Och sov. Och drömde. En ggn så väckte han tom sig själv genom att skälla. Vad jag skrattade då.

Sen så har vi inte gjort så mycket mer..
Jag har funderat mycket på om jag ev ska flytta.
Jag har inget här längre och känner mig bara ensam. Och gnällig.
De jag umgås med är antingen ute och festar på helgerna. Eller jobbar eller är par. Och så finns jag. Ensam.
Det var längesen jag kände mig så här ensam. Bara själv. Inga planer någonsin förutom när det kommer till träningen.
Det har bara varit jag och Dobby typ hela veckan. Och när fredag och lördag kommer och man inte gör något ja då är det jobbigt att ta.
Och det är i sådana här lägen som Dobby är guld värd. Han är den som gör att alla dumma tankar på att inte finnas grusas. För vad gör jag med honom jag dör?? Vem skulle ta honom?

Så istället för att bli mera belastning än vad jag redan är och har varit så tror jag att vi drar jag och Dobby.

Sen så har jag funderat mycket på detta med mina 12 kg. Vilken flopp! Och inte för att jag inte kämpat utan för att min kropp inte svarar. Det har ju inte spelat nån roll hur jag har ätit eller vad eller när. Inget har funkat och tilsist så pallar inte ens jag. Det kan oxå vara ett skäl till varför jag känner mig så nere. Jag vill bara gråta precis hela tiden men håller mig.
Och så ska jag egentligen ha en vilohelg.. Så inga vänner, ingen träning och ingen viktnedgång. Mmmm mitt liv rockar verkligen!

Så nu är det dax att sova bort allt detta negativa och vakna till en ny och spruuudlande dag!
Over and out!

Vad är det som händer???

Jag har inte skrivit här för att jag inte vetat vad jag ska skriva..
Jag tränar som vanligt. Jobbar. Går ut med hunden. Typ.
Men om det är något jag inte gör så är det går ner i vikt.
Så jag har inte velat skriva för jag har inte haft något att säga..

Jag märker skillnad i kroppen när jag tränar. Jag har bättre spänst. Bättre uthållighet och jag ser ju i spegeln att jag blir mindre.
Men vikten ändras inte mycket.

Så nu ska jag boka tid för att ta blodprover och se om allt står rätt till. Vilket jag betvivlar.
Har undrat varför jag fryser så när jag tränar och varför jag är så sur och lättretlig och det kan vara att jag saknar ett hormon.
Älskar att jag måste komma på sånt här själv när läkaren jag fick när jag blev sjukskriven lika bra hade kunnat ta prover. Men men så är det. När man är som svagast det är då man måste vara stark för att få den vård man behöver. Konstigt..

Men jag tänker inte gå tillbaka till han jag hade sist. Får fan ångest bara jag tänker på honom.
Jag tror inte han gillar mig heller så han blir nog bara glad att slippa mig.
Så det där med 12 kg på 12 veckor står fast. Ska bara kolla med läkarna hur jag ska ta mig dit..